Tittar jag några år tillbaka så kan jag minnas mig själv som svag. Jag lät mina känslor styra över mitt agerande, tänkte aldrig riktigt på vad som var bäst för mig, tänkte aldrig framåt. Självklart trodde jag aldrig att jag var svag, det märker jag bara nu i efterhand. Jag gjorde saker jag trodde var bäst men det slutade bara i att personen jag ville vara med släppte taget om mig. Hur gick det till? Jag som hade varit så snäll, omtänksam, ställt upp och alltid funnits där. Nej, jag var svag. Jag behövde bli djupt sårad och avvisad för att inse att det jag alltid trodde var så rätt var egentligen så fel. Tackar mig själv för att ha gjort så många fel att jag en dag fick min läxa. Idag är det inte jag längre. Mitt hjärta och min hjärna samarbetar så bra att jag inte behövt hamna i den situationen igen. När mitt hjärta säger åt mig att springa efter någonting, säger min hjärna att gå sakta. Jag älskar det faktum att jag lyckats lära mig av mina misstag, hjärtat läser problemet och hjärnan löser det. Känslokall är jag inte, nej. Vet bara hur jag ska hantera situationerna jag hamnar i så jag slipper gå igenom den där känslobomben. Jag vet vad jag ska visa, vet vad jag ska dölja. Det existera inte förut. Känslan av att känna att man är förbättrad är något helt underbart. Glad över att jag fick uppleva den värsta dagen i mitt liv. Utan den skulle jag inte hamnat här, inte lärt mig det jag behövde lära mig. Så tack för att du sårade mitt hjärta så jag själv kunde lära mig hur jag skulle göra det helt igen.