Ibland är det nästan lite skrattretande. Personerna man tror ska förstå en är dem som trycker handen i ansiktet på dig utan att änns lyssna på vad du har att säga. Jag kan helt enkelt inte säga mer än att de inte förstår mig, och även det låter för svagt. Det är ingen, och då menar jag verkligen ingen, som någonsin kommer förstå mig. De kan låtsas att de förstår, men kommer aldrig att verkligen förstå.

Det enda jag ber om är hjälp. Inget psykiskt, inget fysiskt. Hjälp som i ”snälla, förstå mig!”. Det här är någonting jag tänkt på i stort sett hela mitt liv. Tänkt igenom allt, och det jag kommer fram till är att det kommer gå bra. Det kommer gå bra! Sen dödas hoppet av personer som inte vill se det som jag gör, går utifrån deras egna tankesätt och värderingar. Ett nej, är vad jag fick.

Inte ledsen, inte sårad. Besviken.
I det besvikna tillståndet jag befann mig i, var det bäst att inte säga något till mig. För sent. Hur pratar man när man är besviken? Jag säger inget alls, men ställer man en dum fråga som vill ha ett dumt svar så pratar jag inget annat språk än ilska, tyvärr. ”Onödigt, barnsligt” fick jag höra. Det säger den som inte har en aning om hur jag mår eller vad som försigår i mitt huvud. Lämna mig ifred, och säg mig ingenting.

Jag ber oftast om ursäkt för mitt beteende, men nu känner jag att jag sänker mig själv om jag gör det. Det känns inte rätt. Ingen förstår hur jag mår, vad jag känner. Inte det att jag förväntar mig det heller, men att inte änns försöka och bara vända huvudet och leka nonchalant. Varför ska då jag be om ursäkt? Nej, detta är ingen ursäkt utan en förklaring till varför jag betedde mig som jag gjorde. Ingen ursäkt.

Jag är jag. Förstå mig inte, eller försök förstå mig. Mer än så går inte. Inte just nu.